3.

Jag fruktar min hemresa. Jag fruktar att allt jag har byggt upp och blivit under det senaste året bara kommer att försvinna så fort jag kliver av planet. Att allt jag jobbat på med mig själv som person, med min omgiving, med mina tankar, med mitt liv, bara kommer att försvinna sådär. Bara sådär. Som att det aldrig hänt.
Jag vill inte komma tillbaka till Sverige och låtsas som att allt är som det var för ett år sen. Jag är obeskrivligt glad över att jag klev på planet till USA för ett år sedan. Jag är obeskrivligt glad över vad jag åstadkommit, vilka vänner jag skapat och vilka fina minnen som lever sig kvar inom mig. Detta har varit ett av de bästa och sämsta åren i mitt liv. 
När jag kom hit var jag trasig. I bitar. Splittrad. Sönder. Ja, allt det där. 
Nu känner jag mig mer levande än någonsin. Som att jag kan göra precis vad som helst. Like I'm invincible. Och jag är absolut livrädd att jag kommer att tappa det igen. 
Jag åkte hit för att jag behövde komma bort, av en massa olika anledning. Även om tankarna om förr vaknar till liv så är känslan om allt som var, borta. Jag har slitit och jag kämpar fortfarande med alla dumma demoner i mitt huvud som säger att jag inte är bra nog, men jag har kommit så långt och kan pusha bort dem med min självsäkerhet om att jag kan göra precis vad jag vill om jag bara försöker. 
För vi alla kan göra precis vad vi vill, eller hur? Livet har ingen gräns överhuvudtaget! Drömmar är inte bara drömmar idag, drömmar kan bli vad som helst! Ett mål? Visst! Din framtid? Klart. 
Vi måste bara lära oss att våga! 
Och det var precis det jag gjorde för ett år sedan, när jag svarade på ett mejl om att flytta över Atlanten. Bara sådär sa jag ja. Vem visste att det skulle ge mig mer mognad och självsäkerhet än något hemma i Svergie någonsin skulle kunna göra? 
Jag älskar livet precis där jag är just nu. Jag är trött på att vara rädd för framtiden. Det är ju inte något att frukta utan något att se fram emot? Så varför är jag rädd? 
Jag tror jag är mer rädd för att det förflutna som jag lämnat bakom mig hinner ifatt och att jag börjar falla tillbaka till mitt gamla osäkra, sköra, trasiga jag. 
Jag får helt enkelt inte låta det göra det. Det är här styrka kommer in, att våga vara sig själv, att våga stå för vad man vill och vem man är. Det tänker iallafall jag göra.
1 kommentar

VS




vi älskar alla rea eller hur? 
0 kommentarer

Onödigheter.

1. Jag kallar min syster för pimpim (hennes namn är Kim).
 
2. Jag är världens mest nyfikna person.
 
3. Jag är otroligt självständig och trivs bra i mitt eget sällskap. 
 
4. Jag fastnar lätt för någon typ av mat/snacks och äter det varje dag i ca 2 veckor, tröttnar och äcklas och hittar något nytt. Driver mamma galen hemma.. 
 
5. Jag har redan inrett min framtida lägenhet i mitt huvud. 
 
6. Just nu vill jag bara ut och upptäcka världen istället för att åka hem till Sverige. 
 
7. Jag är väldigt spontan men samtidigt älskar jag att planera. Sjukt konstig kombination men det fungerar för mig hur bra som helst! 
 
8. Jag känner mig som en helt ny människa sedan jag flyttade till USA och det är ett av de bästa valen jag någonsin gjort. 
 
9. Jag planerar att flytta till London för att plugga i januari.
 
10. Jag pratar flytande engelska och alla frågar mig alltid om jag är amerikan samt tror inte på mig när jag säger att jag är svensk. Ja, jag är väldigt stolt eftersom jag kämpat för det. Perfektionisten nr 1. 
 
11. Jag beställde nyss alldeles för många saker från Victoria's Secret.... 
 
 
 
 
0 kommentarer